Vecka 7

Vi är nu i slutet av vecka 7 och nu är den lille troligtvis någonstans mellan 7-13 mm (med tanke på föräldrarna kan man juh gissa på det övre talet), hjärnan/ryggraden börjar bli färdigbildade och man kan börja ana fingrar, tår och ögon (om man nu kunde titta in dvs).

Läs mer om vad som vanligtvis händer under vecka 7 av graviditeten hos Growingpeople, Gravid.se och Vårdguiden.

Det syns fortfarande inte så mycket rent fysiskt på K att hon är gravid, knappt någon mage syns, och frågan är om det är barnets boning, som nu tydligen är stor som ett gåsägg (och jag förväntar mig att Ks livmoder är lika färgglad också ;-), dvs 2-3 ggr större än ett hönsägg, som putar ut de extra milimetrarna eller om K lagt på sig pyttepyttelite runt midjan ;-)
Brösten har inte växt nämvärt än (något som K längtar febrilt efter *fniss*) men bröstvårtorna börjar bli lite mörkare och mer markerade, och står i givakt mest hela tiden.

Däremot märks det desto mer på andra vis. K har börjat bli illamående, startade strax innan helgen och har hållit i sig sen dess. K har inte spytt än men hon har varit riktigt ynklig de senaste dagarna och jag tycker väldigt synd om henne och jag har gjort mitt bästa för att ta hand om henne.

Jag trodde iofs att det vankades en smocka tidigare när jag i min enfald fick för mig att äta lite nötter, vilket jag förstås borde ha räknat ut, och självklart förstår jag såklart såhär i efterhand, inte alls borde göra eftersom det luktar illa. :-| Mandlar/cashew alltså. S-t-i-n-k-e-r. Det vet väl alla? Johodå.

Igår var K och vaccinerade sig inför vår resa i mars. Men på grund av graviditeten fick hon inte riktigt samma cocktail som jag, hon gick miste om Dukoral (fast det står juh att det rekommenderas för gravida och ammande, detta måste undersökas) som tydligen ska vara bra för att slippa bli dålig i magen, så vi får vara lite extra försiktiga med de Kambodjanska glasstånden helt enkelt. Efter vaccinering hade tydligen K blivit alldeles yr när hon stod för att betala och puckot bakom disken hade inte gjort ett skit åt saken, men som tur var gled en sjuksyster förbi precis och satte K på en stol och gav henne ett glas vatten. Men det var väl egentligen det första så stora fysiska inverkan graviditet haft på henne såhär långt.

Illamåendet hade tydligen varit något mildare idag ändå vilket var skönt att höra. Och förhoppningsvis släpper det väl helt om senast sisådär 5-6 veckor. Med tanke på att hennes mor var illamående samtliga 9 månader under alla sina tre graviditeter så verkar det juh som K har klarat sig undan det iaf, eftersom det börjar först nu...håller vi tummarna för.

På torsdag är det dags för besök hos barnmorskan, mein godt, blir väldigt spännande och kommer säkert göra hela den här upplevelsen lite verkligare...är fortfarande inte helt övertygad om att detta är på riktigt. Och jag är mer än lite avundsjuk på K som får känna den lille i kroppen och bekanta sig med..."den"...så långt innan..."den"...faktiskt dyker upp. Orättvisa. Suck. Sånt är livet som blivande fader. Men man slipper juh vara illamående åtmistone ;-)

Note to self: Till nästa inlägg ska jag ge "den" ett projektnamn så jag slipper skriva "den" mer.

PulkaPappa™

BAM! Så var det plötsligt vinter. Fyra timmar = 10 cm snö...och vips var parken här utanför fullproppad med pulkor, 2-åriga michelinggubbar och rinnade näsor. Jag är egentligen inte så himla peppad på vinter...kallt...blött...och kallt – inget vidare helt enkelt. Men så har det inte alltid varit, inbillar mig att det gick över nånstans i mitten av tonåren när man slutade leka i snön tror jag. Men nu...åhhhåhååå...nu snart. Om en vinter. Eller snarare två. Är. Det. Dags. Igen.

Jag ser framför mig att jag kommer bli en grym bra PulkaPappa (skönt namn, kanske borde starta en klädlinje, vem är inte sugen på en: PulkaPappa Parkas?) som timme efter timme outtröttligt kommer dra pulkor, snowracers och stjärtlappar upp och ner för backar, bygga hopp, åka miniskidor, lira landhockey, kasta snöboll, bygga snögubbar, gräva snögrottor, mulas, mura snöfästningar and what not. Jag är nästan helt säker på att de blir barnet som får tvinga en snörvlande M I G därifrån när det är dags för middag.

I will be PulkaPappa.

Folsyra

Ja, man hann juh knappt svälja att man ska bli far förrän man kände paniken greppa ett fast tag om ens inre. Så fort plustecknet dök upp började K dammsuga nätet efter all information som har med graviditet att göra och vi uppdagade snabbt vårt första "misstag" som föräldrar. Vi hade missat FOLSYRA. Shame on us.

...gravida kvinnor och de som planerar graviditet bör öka sitt dagsintag från 200 till 400 µg per dag.

Att börja med att utsätta den lille för ökad risk för ryggmärgsbråck och hjärnmissbildning kändes juh inte alls bra... :-/

Som den inbitna perfektionist jag är började omedelbart tankar om att vi skulle avbryta graviditeten och börjar om från början, den här gången bättre förberedda, rusa genom huvudet. Lyckligtvis hann jag aldrig ens lufta denna (korkade) tanke till K förrän vi upptäckte att vi det senaste halvåret eller så faktiskt fått i oss korrekt dos av folsyra tack vare de Friggs Man & Kvinna multivitaminbrus vi druckit till frukosten. Publikens jubel.

Så om ni planerar att bli gravida, glöm inte folsyran. Nu undrar man bara hur många fler såna här hjärtat-i-halsen-aha-upplevelser man kommer göra den närmaste tiden. Förmodligen en hel del.

Mer information om folsyra:
Wikipedia & 9månader

Plus en

Ja, även om det var meningen, så är man minst sagt överraskad att det gick så fort, fånigt glad såklart :-)
Det blev bingo på så gott som första försöket, november räknades nog inte riktigt, för det var precis då K slutat med pillren och även om det var minipiller vet man juh inte hur snabbt kroppen ställer om sig för att kunna bli gravid igen. Men tydligen gick det rätt fort då :-)
K nämnde att det var dags i mellandagarna för nästa möjlighet, men det är så mycket att annat som sker där och jag åkte till några släktingar några dagar och sådär, så visst blev jag överraskad när K kom inrusande, eller snarare inskuttande, i sovrummet på lördagsförmiddagen för en vecka sen och visade stolt upp "+"-tecknet på stickan.

Som formgivare måste jag säga att jag tilltalas av designen...ett plustecken om man är gravid. Så smart. Man hade juh lätt kunna göra det på tusen andra sätt, men plusset är verkligen klockrent. Förut var det Vi och nu är det Vi+...Vi + en till. Tankarna dras till Nike+ konceptet (Nikes löpningskoncept med integrering av iPod) där man adderat något för att förhöja upplevelsen och nyttan. Samma sak här. Du&Jag+ ... Livet+ ... Jag+

Så mycket nuförtiden handlar om att hitta sig själv, och visst kan man känna lite så nu, när man hunnit fundera lite på allt det här att var det här allt jag hann med? För på ett sätt kan man juh säga att man härmed att avsagt sig huvudrollen i sitt eget liv de närmaste 20 åren.
Mellan 20 och 30, det var juh nu man skulle leva, allt hade precis börjat komma på plats, med ett bra jobb med hyfsat betalt, en bra lägenhet och en underbar flickvän. NU, nu ska vi LEVA. Göra de där resorna, ha all den där tiden för varandra, göra alla de där sidoprojekten som legat och lurat i bakhuvudet. Det goda livet™. Men så händer det här istället och nu är vi alltså gravida. Därmed inte sagt att man inte kan göra dessa saker, men som sagt, man har inte huvudrollen längre, andra saker prioriteras högre.
Men missförstå mig rätt här, jag känner 99% glädje och 1% oro inför den här omställningen. Men den procenten måste också få ventileras.

För om det nu handlar om att hitta sig själv, vad är det som säger att det inte är i faderskapet jag kommer att hitta mig själv (vad det nu egentligen innebär), lika gärna som genom att meditera med munkar i Tibet, dyka med delfiner i Egypten, eller ta hand om gatubarn på Kuba ...

Hon lämna man och barn och huset
Aldrig ångra hon beslutet
(Hon gav sig bara av)
På en strand uti Havanna
Hon blev gatubarnens mamma
Där förstod hon vem hon var

Veronica Maggio - Havanna Mamma

Inser att det här inlägget mest är ett hopkok av den senaste veckans tankar, rörigt pladder minst sagt. Men jag får nog anledning att utveckla det här längre fram.

Hur som helst ser jag med spänning fram emot de närmaste månadernas utveckling, och de kommande årens förändring. Fy satan vilket äventyr som väntar! :-D

Papa much?

Ja, planen ser ut så och den här sidan är tänkt att fungera som min dagbok och klotterplank tiden före och kanske även efter då jag ska bli far för första gången. Vilket, om allt går som det ska, inträffar någonstans i september/oktober.

Ambitionen är att skriva minst en gång i veckan, för att kunna följa utvecklingen av K's mage hyfsat bra iaf. Jag har aldrig skrivit speciellt mycket så det blir en liten övning för mig också att uttrycka mig i skrift, vilket kommer att bli intressant minst sagt :-)

Då åker vi.