Plus en

Ja, även om det var meningen, så är man minst sagt överraskad att det gick så fort, fånigt glad såklart :-)
Det blev bingo på så gott som första försöket, november räknades nog inte riktigt, för det var precis då K slutat med pillren och även om det var minipiller vet man juh inte hur snabbt kroppen ställer om sig för att kunna bli gravid igen. Men tydligen gick det rätt fort då :-)
K nämnde att det var dags i mellandagarna för nästa möjlighet, men det är så mycket att annat som sker där och jag åkte till några släktingar några dagar och sådär, så visst blev jag överraskad när K kom inrusande, eller snarare inskuttande, i sovrummet på lördagsförmiddagen för en vecka sen och visade stolt upp "+"-tecknet på stickan.

Som formgivare måste jag säga att jag tilltalas av designen...ett plustecken om man är gravid. Så smart. Man hade juh lätt kunna göra det på tusen andra sätt, men plusset är verkligen klockrent. Förut var det Vi och nu är det Vi+...Vi + en till. Tankarna dras till Nike+ konceptet (Nikes löpningskoncept med integrering av iPod) där man adderat något för att förhöja upplevelsen och nyttan. Samma sak här. Du&Jag+ ... Livet+ ... Jag+

Så mycket nuförtiden handlar om att hitta sig själv, och visst kan man känna lite så nu, när man hunnit fundera lite på allt det här att var det här allt jag hann med? För på ett sätt kan man juh säga att man härmed att avsagt sig huvudrollen i sitt eget liv de närmaste 20 åren.
Mellan 20 och 30, det var juh nu man skulle leva, allt hade precis börjat komma på plats, med ett bra jobb med hyfsat betalt, en bra lägenhet och en underbar flickvän. NU, nu ska vi LEVA. Göra de där resorna, ha all den där tiden för varandra, göra alla de där sidoprojekten som legat och lurat i bakhuvudet. Det goda livet™. Men så händer det här istället och nu är vi alltså gravida. Därmed inte sagt att man inte kan göra dessa saker, men som sagt, man har inte huvudrollen längre, andra saker prioriteras högre.
Men missförstå mig rätt här, jag känner 99% glädje och 1% oro inför den här omställningen. Men den procenten måste också få ventileras.

För om det nu handlar om att hitta sig själv, vad är det som säger att det inte är i faderskapet jag kommer att hitta mig själv (vad det nu egentligen innebär), lika gärna som genom att meditera med munkar i Tibet, dyka med delfiner i Egypten, eller ta hand om gatubarn på Kuba ...

Hon lämna man och barn och huset
Aldrig ångra hon beslutet
(Hon gav sig bara av)
På en strand uti Havanna
Hon blev gatubarnens mamma
Där förstod hon vem hon var

Veronica Maggio - Havanna Mamma

Inser att det här inlägget mest är ett hopkok av den senaste veckans tankar, rörigt pladder minst sagt. Men jag får nog anledning att utveckla det här längre fram.

Hur som helst ser jag med spänning fram emot de närmaste månadernas utveckling, och de kommande årens förändring. Fy satan vilket äventyr som väntar! :-D