Papa tackar för sig

Om det nu är så att det fortfarande är nån som sitter och hoppas att det ska börja dyka upp inlägg här igen så tänkte jag avliva den myten nu :-)

Tiden räcker helt enkelt inte till som livet ter sig just nu. Så därför ber jag att få tacka för mig för den här gången, kanske dyker jag upp igen, här eller i nån annan form, vem vet. Men tills vidare får Papa Much-bloggen somna in...

Stort tack till alla er som läst och kommenterat under tiden bloggen legat uppe, det har helt klart gjort skrivandet roligare :-)

/Papa Much

Barnvagnstest / Utvärdering 2

Pappaledigheten går mot sitt slut för den här gången, att sex månader kunde gå så fort hade man väl aldrig kunnat tro. Får väl se om det blir några fler knoddar under åren som kommer, så kanske jag återupptar det här lilla bloggexperimentet. Att blogga under pappaledigheten gick, som ni helt säkert märkt, inte alls. Lite besviken att jag inte fick till de där barnvagnsutvärderingarna som verkade vara uppskattade när jag ser till min besöksstatistik. 

Så jag bjussar på en gratis affärsidé till den som har lite tid till övers; Starta en sajt som utvärderar och testar barnvagnar/barnprylar. Jag hinner inte, men ni kan väl skicka en rad om ni skulle ta tag i det :-)

Hur som helst, en liten uppföljning av min utvärdering av Teutonia Mistral S tänkte jag att jag skulle få till innan jag tackar för mig för den här gången.

Vagnen har rullat ganska precis 1,5 år nu och den har varit otroligt bra på alla sätt och vis, smidig att köra i den flesta väder och på de flesta underlag. Och som jag skrev i den tidigare utvärderingen så är de svängbara framhjulen ett måste på en vagn man kör dagligen. Det är helt enkelt smidigare att ta sig fram mellan butikshyllor, runt människor, navigera på tågstationer osv osv.

De stopp jag efterlyste hittade vi en hyfsat bra lösning på, köpte en drickahållaren för golfvagnar som vi fäste på handtaget, bra att ha en flaska vatten lätt tillgängligt, och som en extra bonus så fick man ju ett stopp för skötväskan så inte den halkar ner hela tiden.

En annan bra sak är lastkapaciteten, jag har skött handlandet så gott som hela tiden jag varit hemma (utan bil) och knatat till och från affären, och korgen under vagnen rymmer en hel del plus att man kan hänga en eller ett par kassar på handtaget - drickahållaren gjorde ett bra jobb även här.

Skötväskan är ju nästan ett kapitel i sig, efter att den vi köpte samtidigt som vagnen (Tyco tror jag den hette) hade pajjat typ tre gånger så gav vi upp och skaffade en Skiphop Duo  som har varit väldigt mycket bättre - kan verkligen rekommenderas!

"Duo" innebär att man har en lång rem när man ska ha den på axeln, och sen kopplar man bort den och använder två korta (som sitter fast i väskan) för att sätta fast den runt vagnens handtag. Låter nog mer komplicerat än det är. Kolla länken ovan så fattar ni direkt, väldigt smidigt hur som helst.

Det är ett par saker som jag irriterat mig på med vår vagn;

1. Den saknar fotbroms. Klart irriterande när man ska åka buss, men egentligen bara då. Detta tror jag iofs Teutonia har fixat på årets modell.

2. Bakhjulen lossnar. Fästanordningarna för bakhjulen har inte varit helt pålitliga, hjulen har dock aldrig ramlat av i "farten", men det har varit nära ett par ggr. Lite olustigt. 

3. Suffletten håller sig inte på plats i liggläge. När man lagt ner barnet i liggläge och vill stänga till så mycket det går så räcker det att det är lite guppigt underlag för att suffletten ska åka tillbaka lite grann, den håller sig liksom inte helt uppfälld. Lite irriterande.

4. Hjulen fylls med gruskorn. Så det börjar låta lite som en maraccas nu. Det är möjligt att det går att pilla bort gummit och tömma dem, men det har jag inte gett mig in på att testa. Det är inte så farligt egentligen, men det hade så klart varit bättre om det inte hände.

Att ta sig fram i snö har inte varit några problem alls faktiskt, det oroade jag mig lite för innan vi köpte vagnen, eftersom den har såpass låga "hjulhus" (eller vad man ska kalla det) framtill. Men jag har hittills aldrig kört fast :-) Även slask och snömodd har funkat förvånansvärt bra, men det j***it jobbigt att rulla vagn i modd ska jag säga, hua.

I dagarna har vi faktiskt köpt en ny vagn, en "dagisvagn". Lilla V är ju 1,5 år nu och jag har under Januari skolat in honom hos dagmamma. Och att släpa den här stora vagnen dit varje dag känns lite overkill så vi har skaffat en BRIO Sitty som är en mindre och enklare vagn. Inte alls lika stadig och skön att köra som Teutonian och har inte ens fullt liggläge, men istället tar den mindre plats, och väger mindre. Och dess huvudsyfte är som sagt att transportera Lilla V till och från dagmamman...så då är det fördelar som väger tungt :-)

Så framåt våren tänkte vi nog sälja av vårt gröna vrålåk, så är ni intresserade kan ni väl lämna en kommentar.

En liten uppdatering.

Ja, vad ska man säga...det här pappabloggandet gick ju sådär.

Lilla V blir fyra månder den här veckan. Från att inte riktigt kunnat föreställa sig hur det skulle vara att bli pappa, förstår jag nu knappt hur det är att inte vara pappa – människan är verkligen fantastiskt anpassningsbar.

Lilla V är världens finaste och gladaste lilla kille – utom när det är dags att sova för natten förstås, det är ju så mycket roligare att vara vaken (...jag undrar var han fått det ifrån... :-o). Och det kan man väl kortfattat säga, är anledningen till det extremt sparsamma närvaron i blogosfären de senaste månaderna.

Hans skratt smälter hela insidan av mig och hans gråt skär som ett svärd i mig. Han har verkligen blivit en stor del av mitt liv och jag kan knappt minnas ett liv utan honom, trots att han bara funnits i det i fyra av mina drygt 330 månader här på jorden (de övriga månderna får jag inte berätta om – då måste jag döda er).

K gör ett grymt jobb här hemma på dagarna, fattar knappt hur hon hinner göra nånting annat än ta hand om honom, jag har varit hemma med honom några få dagar/kvällar på egen hand (han har vägrat flaska ett tag nu vilket intetgjort den möjligheten dessvärrre) och satan vilket planerings/jonglerings/bläckfisk-göra det är med en bebis. Man måste alltid vara 3-4 steg för det man faktiskt tänkt göra för att det ska fungera. K har väl fått lite rutin på det nu efter några månder men jag är ändå djupt imponerad.

På gott och ont har Lilla V haft lite struligt med att somna på kvällarna, han kommer inte riktigt till ro utan somnar aldrig för natten före haltio, och oftast närmare halv elva. Han somnar, sover 30-45 min och sen vaknar han och är riktigt ledsen/sur/otröstlig.
Vilket ju gör att jag och K inte får speciellt mycket tid tillsammans nuförtiden – bara vi två, vilket ju är tråkigt, men det känns som vi fortfarande är 'tajta' och kan prata med varandra på ett bra sätt och vi ser ljuset vid horisonten...när han börjar med fast föda, då, då ska det sovas många långa timmar :-)
Så vad har detta för gott med sig då? Jo, man har ju hört från flera bekanta och läst på forumen om småknoddarna som slocknar vid åtta och vaknar vid kl 02 och vill ha mat och sen igen en eller par gånger till innan gryningen. Vilket leder till två saker; 1. mamma (och evt pappa) får en väldigt upphackad sömn. 2. pappa hinner inte träffa barnet så mycket, eftersom det inte blir så många timmar mellan det att man kommer hem från jobbet och lillen ska sova.
Lilla V somnar som sagt in runt 22 och vaknar oftast inte förrän 04-05 för att få mat och sen kliver han och K upp runt 09. Att han lägger sig runt 22 gör ju även att jag hinner umgås med honom ganska många timmar per dygn trots att jag jobbar...något jag är väldigt tacksam för. Vi turas om att laga mat, men sen har jag hand om Lilla V så gott som hela kvällen, så hinner K få lite annat gjort också.

Lilla V har inte börjat krypa eller vända sig, han verkar mer fokuserad på att få ordning på finmotoriken för tillfället, man kan verkligen se hur han blir duktigare och duktigare på att styra armar, händer och fingrar vecka för vecka...ibland dag för dag t.o.m. Sitter/ligger ofta och är djupt fokuserad och pillar på saker (som sedan allt som oftast hamnar i munnen) och han har dessutom en speciell min han tar till när det koncentrationsdags – undrar om den kommer leva kvar när han blir lite äldre?

En bild är det väl nästan krav på misstänker jag, så här är han vår lilla guldgris;



Den här bilden är nog närmare 2 månader gammal inser jag, men jag hittade en lite mer aktuell också:



Världens finaste lilla kille :-)

Så det får räcka för den här gången...vi få se när jag dyker upp här igen nästa gång. Jag tänker minsann inte lova nått den här gången... ;-)

Ekvation

Blöjhink + Golvvärme = Inget för den kräsmagade.

(Man lär sig nya saker hela tiden)

Papas dag!

Fars dag? Papas dag!

Och vips har det gått en hel månad sen jag skrev senast. Lite trist att det blivit ett så långt uppehåll, för det himla svårt att backtracka de här veckorna för att berätta om lilla V's öden och äventyr sedan han trädde in i våra liv för sisådar sex veckor sedan. Allt flyter liksom ihop i en enda minnesgegga...tyvärr. Men det här inlägget misstänker jag blir någon sorts sammesurium av min första tid med lilla V.
Tanken var ju att den här bloggen skulle gå över i att bli en dagbok över tiden med honom, men det lyckades inte riktigt som ni säkert märkt. Tiden till det har inte riktigt funnits helt enkelt. Efter mina två veckor hemma med K & V så har jag återvänt till arbetet, och den vakna tid om kvällarna vill man ju spendera med älsklingarna. Än så länge har dessutom lilla V lagt sig an med rutiner som liknar våra (förutom att han sover middag 2-4 gånger om dagen), så vi halkar i säng ungefär vid samma tid om kvällarna...mellan elva och tolv..
Jag är förstås jätteglad att han har den här rutinen, eftersom det innebär att jag hinner träffa honom ganska många timmar i vaket tillstånd trots att jag jobbar...vilket lindrar abstinensen något om dagarna. Men det blir inte mycket skrivet...

Han är frisk och fin liten pojk iaf och det känns verkligen som som vi dragit en vinstlott...han är snäll och äter och sover under de flesta situationer som vi utsatt honom för så här långt iaf. Han växer i ett rasande tempo och är nu uppe på 60 cm & 6 kg, så han verkar få i sig det han behöver.

Amningen har fungerat hur bra som helst...blev lite sårigt och slitet i början, men det gav sig efter ett par veckor och med hjälp av amningssnäckor och bröstvårtsskydd vilket underlättade för K en hel del. Men nu går det som en dans :-) Och han äter utan problem från flaska också vilket känns helt underbartdå det ger mig möjlighet att mata honom vissa kvällar, när K pumpat ur lite extra under dagen. Vi har inte haft nått behov av att testa ersättning än, men köpte ett par olika sorter idag bara för att testa nu framöver...kan ju vara bra så att jag kan vara hemma med honom själv en lite längre stund vid behov. Så vi får se hur det går.
Napp verkar han gilla, men fattar inte riktigt hur det funkar än...han suger ett par tag och sen flyger den all världens väg. Så vi får väl se om vi får ordning på det också framöver, är ju ingen kris om han inte vill ha napp...men det kan ju vara ett bra sätt att lugna honom när det kanske inget annat funkar och det inte är läge att mata honom tex.

Det har skett en hel del med lilla Vs utveckling och det känns redan som det börjar ana att det utkristalliseras en liten individ i den lilla kroppen. Han är väldigt stark i nacken och håller upp huvudet utan problem och ser sig gärna omkring – det första tiden styrdes hans intryck nästan till 100% av var vi la honom, men nu väljer han ju själv på ett helt annat sätt och vrider huvudet dit han själv vill och följer saker med blicken...och då helst lampor, som utan konkurrens är hans stora passion så här långt i livet (utöver att äta då förstås). Så vi blir inte förvånade och det är en framtida ljussättare/ljusdesigner vi har att göra med här.
Igår kväll visade han till sin fars stora förtjusning* ett tidigt intresse för ishockey, han hade varit grinig en bra stund och jag gick omkring med honom för att försöka få honom på bättre humör, hade zappat över till en NHL-match och satte mig strax bredvid tv'n för att prata lite med K då jag märkte att lilla Vs fokus hade skiftat från att hänga läpp till männen på isen. Och där låg han sen...helt fängslad av de små männen på isen i ca 20 minuter. Sen blev det periodpaus och då blev han sur igen.

* förtjusning med ett undantag, han verkade onekligen hålla på "fel" lag - jag drog den slutsatsen efter att han spontanjublat då Daniel Alfredsson missade en straff för Ottawa (som är laget jag håller på). Men men...man kan inte få allt här i världen, vill han heja på Montreal så får han väl det.

Första veckan...eller kanske lite längre avskydde han skötbordet, inge roligt alls. Men sakta men säkert har det nu istället blivit ett av de typ topp fem bästa ställena på jorden. When all else fails, tar man honom på axeln och traskar in på toaletten och lägger ner honom på skötbordet, och vips har man en leende och ivrigt fäktande liten herre att göra med (oavsett om det finns en blöja att byta eller inte)...mycket märkligt, men jag ifrågasätter det inte :-) bara att tacka och ta emot.

Får väl se om det är några tappra läsare kvar så här långt, men nu tänkte jag ge mig för idag, fler uppdateringar kommer snart (ska inte dröja en hel månad till nästa gång - promise!). Det där var nog det dummaste jag skrivit...

Dagen D.

Torsdag: 41+3. Jag vaknade till av att K klev ur sängen. Hon har ju sprungit en del del på toaletten den senaste tiden, inte riktigt en gång i kvarten som hon själv säger, men inte långt undan trångt därinne såhär mot mitten av vecka 41. Dessutom har hon varit upp ett par mornar och andats bort värkar. Så jag vände mig om och somnade in igen.
Klockan sju (ungefär en timme senare) blev jag väckt Du måste nog komma upp, det är inte långt emellan nu. Så jag klev upp och och vi började ta tid på värkarna medan K jobbade på med djupandningen för att parera smärtan. Värkarna på cirka en minut och 3-4 minuter paus. Därmed dags att ta kontakt med förlossningen på Danderyd (vilket man ska göra då man har 3 eller fler värkar inom 10 min, eller om vattnet går då förstås) vilket vi gör och de föreslår att vi tar det lugnt och stannar hemma så länge vi själva tycker det känns bra, risken är ju att man får vända hem igen om man inte öppnat upp sig tillräckligt på undersökningen som görs när man kommer dit.

Ks värkar är ganska kraftiga nu och hon jobbar på fokuserat med djupandningen och jag hjälper till genom att massera hennes ländrygg med tummarna och håller lite koll på värkarna och pausernas längd. K drar sig för att sätta sig i bilen men när klockan närmar sig nio och värkarna ökat i längd och intensitet bestämmer vi oss att det är dags. Inombords börjar jag undra hur det här ska gå om detta bara är början på värkarbetet och hur många timmar K kommer klara av sådan smärta, för nu verkar hon verkligen ha ont.

Det tar ungefär en kvart att köra dit och K är oerhört fokuserad hela vägen och vi byter knappt ett ord under hela färden, på väg fram mot förlossningsmottagningen får jag order att stanna bilen och K går ut och ställer sig mot bilen för att andas bort den kraftigaste värken så här långt. K går sedan in och jag letar rätt på en parkeringsplats. Sedan följer den troligtvis längsta 300 meters promenaden i mitt liv.

Väl tillbaka vid ingången hittar jag K innanför dörrarna framåtlutad med pannan mot underarmarna lutad mot en vägg, jag sätter ner väskorna och trycker in tummarna i hennes ryggslut för att hjälpa till att komma igenom värken. Sedan tar vi hissen upp till vår aviserade våning och möts av barnmorskan Inger som visar oss in på ett undersökningsrum, vi jobbar igenom ytterligare en värk och sen undersöker Inger K och jag håller tummarna för att vi ska slippa åka hemåt igen. 9:40 (enligt journalen) Inger kopplar på CTG'n och konstaterar en stadig och fin puls på ca 120 för September, och sen kommer något av ett chockbesked; K är öppen 10 cm...det är dags att föda. :-D
Ungefär en minut senare går vattnet för K där hon sitter på britsen efter undersökningen. Då ska vi gå över till förlossningenssalen, säger Inger. GÅ...det går INTE säger K bestämt, jag har alldeles för ont (och värkarna är riktigt täta nu). Inger går för att leta på vår barnmorska (som tydligen inte var hon då) och nämner nått om en rullstol, medan dörren stängs bakom henne börjar Ks värk att avta och jag hjälper henne upp och vi går ut, jag ropar efter Inger och frågar vilket rum vi skulle till och en något överraskad Inger svarar och pekar. Väl inne på rummet kliver K upp på knä på förlossningssängen som står framme och lutar sig över ryggstödet och andas sig igenom värkarna medans jag masserar hennes ryggslut och peppar henne inför vad som komma skall. Vår barnmorska Linda och undersköterskan Sofia kommer in och hälsar och bekräftar det som de läst i Ks födelsplan, att hon vill föda upprätt, utan smärtstillande etc. Linda försöker hitta Septembers puls med CTG'n men lyckas in hitta det, gissningsvis p.g.a. att han sjunkit ner ytterligare nu när vattnet gått. Av nån anledning blev jag inte speciellt orolig trots att hon inte hittade nått hjärtljud, lite konsigt när man ser tillbaka på det, men det var nog för att jag bara minuterna innan sett pulsen ticka på så fint i undersökningsrummet. Barnmorskan berättar att detta händer ibland och att hon tycker vi ska sätta en elektrod på Septembers huvud för att ha koll på honom den vägen, så så blir det.

K krystar på och andas fortfarande djupandning men hon får väldigt ont i ryggen efter varje värk, jag masserar och stryker henne, vi provar en värmekudde, hon får en saccosäck mellan sig och sängen men inget får bort smärtan från ryggen. Vi får rapport att man nu kan se toppen på huvudet, men nu börjar ryggsmärtan bli riktigt påfrestande för K. Barnmorskan föreslår att vi ska prova en annan ställning, liggande på sidan för att avlasta ryggen, men K tror inte på den idén och får istället förslaget att prova att sitta på en födselspall (eller vad det nu kan heta) och det tror K mer på så det testar vi.

Jag får sitta i en fåtölj bakom K och hon lutar sig bakåt mellan mina ben, jag gillade verkligen den ställningen då jag kände mig klart mer delaktig och kom så mycket närmare K vilket gjorde det enklare att peppa henne och stödja henne kände jag. Väl på pallen går det hela rätt så fort, några rejäla krystningar och huvudet börjar stanna kvar lite längre ut (K får sträcka ut handen och "hälsar" lite på honom) och ett par värkar till och så ser vi hur barnmorskan Linda vrider ut huvudet och ber om en sista krystning...och vips så är han ute. Känslan är inte helt lätt att beskriva såklart...mängder av känslor väller in över en, lycka, stolthet, överraskning, framgång... Jag grät inte, vilket jag nog trodde att jag skulle göra (jag har vanligtvis inte så långt till tårar...extreme home makeover anyone?) men inte denna gången. Vår son skrek till efter ett par sekunder, han torkades av och fick sedan landa på Ks bröst och jag blir ombed att klippa navelsträngen, vilket slutar i ett blodregn över oss alla...så kan det gå. Vi sitter kvar en liten stund och suger åt oss av ögonblicket innan det är dags att flytta tillbaka till sängen för en undersökning av K och arbetet med efterbörden, här var jag inte delaktig alls utan fick hedersuppdraget att få hålla vår son. men det gick fint och K fick beröm för hur bra hennes livmoder drog ihop sig.

Vår son föddes 10.52, knappt fem timmar efter att värkarna satte igång, och mindre än 1,5 timme efter att vi kom till förlossningen. Jag hade aldrig ens vågat drömma om att det skulle kunna gå så snabbt och smidigt. Att sedan K uppträdde som hon aldrig gjort annat gjorde verkligen det här till en fantastiskt upplevelse. Är väldigt glad att vi förberedde oss så noga i förväg, kändes verkligen som vi hade bra verktyg att ta till och som vi kände oss trygga med när det väl var dags.

Ett supertack till alla fina anställda på Danderyds sjukhus förlossning våning 6 och avdelning 16 (där vi sedan bodde i 2 dagar) som tog så väl hand om oss under de dagar vi var där, man blir sjukt stolt över svensk sjukvård efter en sån här upplevelse.

Nu är han äntligen här!

Alla mår toppen och vi har precis kommit hem från Danderyd. Vår lilla kille dök upp på torsdag förmiddag, bara fem timmar efter att värkarna startade. 51 cm och 4,2 kg vägde han in på. K är en superhjälte och jag är så vansinnigt lycklig.

Mer info kommer :-)

Nope.

...vi har inte fått barn än, men däremot har kabelmodemet därhemma brunnit upp, så vi har ingen kontakt med omvärlden via internet för tillfället. Och därmed min kontakt med PapaMuch-bloggen. Därav den bristfälliga rapporteringen så här på sluttampen av graviditeten...

ETA var ju i måndags, så vi är nu 40+3. Vi gissar att lilla September dyker upp till helgen och hoppas verkligen det inte ska dra ut alltför mycket på tiden så att slipper bli igångsatta som det så fint heter. Igångsättning skervanligtvis i vecka 42 om mamma och barn mår bra, annars tidigare eller om man är över 40 år då man startar i vecka 41.
K mår hur bra som helst, förutom lite ryggont har kommit tillbaka, antar att det är fogarna som håller på att luckras upp i bäckenet. Men hon boar på därhemma, syr och bakar och pysslar för fulla muggar och gör sig redo för vad som komma skall...

Men håll ut kära läsare, nytt modem är på väg...och så även en bebis. Vilken kommer först? Hos Ladbrokes ger Baby 1.86 ggr pengarna och Comhem-modemet 2.25 – place your bets!

Swisch!

Vips har det gått nästan två veckor sen jag skrev senast. Fattar inte riktigt hur det gick till. Måste vara Facebooks fel, Sveriges nya innedrog äter tid.

Knappt en vecka kvar till leveransdatum nu. Vi är alltså i vecka 39. Trettionio. Tiden har gått vansinnigt fort sedan det började, speciellt nu på slutet. En vecka kvar alltså, men det kan ju lika gärna bli inatt...eller om tre veckor, helt enkelt när September bestämmer sig för att komma ut.
K påstår nämligen att allt hänger på honom, hon hade visst läst det nånstans att förlossningen styrs av barnet vilket jag tycker låter lite skumt, det borde väl ha lika mycket med mamman att göra? Hm, nej kanske inte...när frukten är mogen släpper den ju taget om grenen...samma här då kanske.
Är fortfarande oroväckande lugn inför hela händelsen, förmodligen svimmar jag så fort K säger att det satt igång. K är lite irriterad på mig för att jag inte läst alla böcker hon släpat hem, som jag lovat. Problemet är bara att jag som sagt känner mig väl förberedd redan, tack vare de utmärkta föreläsningar och kurser vi besökt, som gick igenom allt väldigt grundligt. Dessutom har jag betydligt lättare för att lägga saker på minnet som sägs till mig än sånt jag läser. Men ikväll verkade hon riktigt sur, så nu har jag läst fyra kapitel om amning i ett par olika böcker :-) visste om det mesta men ett par nyttiga pointers att lägga på minnet dök upp.

K mår fortfarande strålande, hon mår bra, ser fantastisk ut och det är svårt att tro att hon är långt gången i nionde månaden. K slutade jobba för två veckor sen och har varit hemma och pysslat om sig själv och varvat ner...bl.a. har hon sytt sina egna amningströjor vilket jag är imponerad av, dolda blixtlås och hela paketet. Ska bli kul att se hur de fungerar.

Igår fotograferade vi magen. Vi har förvisso fotograferat magen så gott som varje vecka sen plusset då i januari, men lite mer som ett mugshot på magen, för att följa dess utveckling. Igår tog vi ett mer konstnärligt spår för att dokumentera hur himla fin K och magen är. Har ju inte direkt nån fotostudio insprängd här i våran lilla 2:a, så det blev lite MacGyver konstruktioner som involverade barstolar, bygglampor, bakplåtspapper, överkast och lite annat smått och gott, hehe, men jag tror det vart ett par hyfsade bilder faktiskt. Har inte hunnit med någon efterbehandling än, men tänkte jag skulle bjuda på ett smakprov när det är klart. Och just det, bild på vagnen har jag lovat också, får ta det i samma veva!

Jahaja. Då får vi se om det hinner bli några fler inlägg innan det är dags... :-O

Papa's back.

Då var man tillbaka på plats i soffan med datorn i knät igen. Fyra veckor semester och en vecka jobb har passerat sen jag satt här sist och skrev. Sommaren har varit toppen och vi har hunnit med massor, men samtidigt haft tid för oss själva och att bara ta det lugnt också. Haft mycket planerat, men med utrymme för att freestyla en del också. Faktiskt en av de bästa semestrarna jag upplevt. Mer om det i ett senare inlägg.

Vi är nu i vecka 37 (trettiosju!!) och Septembers ankomst närmar sig med stormsteg. Igår var vi hos barnmorskan för kontroll (varje vecka nu den sista tiden) och allt verkade bra, pulsen ligger stadigt på 140 och har gjort så de senaste 4-5 besöken och September är nu fixerad vilket innebär att huvudet har sjunkit ner i beckenet och sitter fast, på plats i utskjutningsposistion.
K mår fortfarande hur bra som helst vilket är väldigt skönt, haft lite ont i ryggen i persioder, men det har inte varit nån katastrof, men det har inte blivit några längre promenader den senaste månaden eller så. Varm vetepåse och massage har fått bukt på det och det har blivit mindre och mindre de senaste veckorna.

Efter undersökningen tyckte barnmorskan att vi skulle boka in ett ultraljud för att kolla upp storleken på September, för hon tyckte det kändes som h*n var lite väl liten, ingen fara eller så bara för att kolla upp det. Så idag var vi dit och döm av vår förvåning när vi fick reda på att September inte bara inte är för liten utan ligger hela 27% över skalan!? Så fel kan man tydligen ha :-) Men ser man på K så är ju inte magen speciellt stor , och hon har inte gått upp mer än drygt 12 kg på hela graviditeten. Men som barnmorskan som skötte ultraljudet idag sa innan vi satte igång, det finns ju gott om plats innuti K när man är så lång som hon är (ca 184 cm).

Och eftersom vi ändå var där...så passade vi faktiskt på att ta reda på vad September har mellan benen! Vi hade inte tänkt ta reda på det, men så kom ju det här extra ultraljudet så då tänkte vi att det kunde vara kul att veta – så vi bestämde oss för att kolla och det visade sig att *trumvirvel* mot våra gissningar, vi ska få en liten kille! :-D
Det verkar inte som det föds några tjejer detta år, alla och jag menar verkligen ALLA vi känner eller är bekanta med som fått barn har fått killar, typ 8-10 killar och 0 tjejer. Mycket märkligt.
Så Einar, Gustav, Vilmer, Edvin/Edvard, Alfred, Elmo och allt vad de nu heter får en ytterligare en medlem till killgänget.

Tre. Tre veckor kvar. Statistiskt sett är det väl förmodligen lite till också, men det skulle faktiskt kunna hända redan nästa vecka. Helt galet. Men jag känner mig faktiskt lugn. Det känns som vi förberett oss på ett bra sätt, läst på, gått förlossningsförberedande föreläsning, profylaxkurs, tränat andning, satt upp målbilder osv... Men jag inbillar mig samtidigt inte heller att allt kommer att gå enligt planen när det väl sätter igång, men jag känner mig på något märkligt sätt bekväm i det också – jag har gjort det jag kan göra och nu ska det bara hända liksom.

Tre. Tre veckor kvar.

Att välja barnvagn / Barnvagnstest, del 4

Vagnen är skickad från Tyskland!

Det börjar närma sig dags för ankomst för vår äppel/limegröna skapelse.

Profylaxkurs, andra försöket

Efter det förra, mindre lyckade försöket på Mama Mia, tog vi kontakt med Profylaxgruppen efter bland annat en rekommendation från en av mina besökare. Dessutom visade det ju sig att boken vi beställde (och gillade) är skriven av samma person, Anna Wilsby, som grundat just Profylaxgruppen och utvecklat metoden "AnnasProfylax". Vi var på första kurstillfället förra veckan och ska dit igen nu i veckan. Och snacka om skillnad. Vår kursledare är den något excentriska, men fantastiskt trevliga och inspirerande, Manuela Cobos. Hon sökte sig till sitt yrke efter att själv ha varit "kund" hos Profylaxgruppen när hon skulle få sitt andra barn. Och det märks verkligen att hon brinner för sin uppgift och för att få oss att bli bekväma i våra nyfunna roller.

Det är verkligen skillnad som dag/natt mot den förra kursen. Mängder med praktiska övningar, bra pedagogik och kursmaterial, förtroendeingivande svar på frågor och väldigt inspirerande och upplyftande. Vi ska som sagt dit en gång till men jag kan inte tänka mig annat än att vi kommer vara lika nöjda efter att kursen är avslutad. Så jag vill redan nu varmt rekommendera alla som letar profylaxkurs / psykoprofylaxkurs att välja AnnasProfylax (ja det skrivs tydligen ihop av nån anledning). Börjar låta som ett reklaminslag det här, haha, men de är faktiskt så mycket bättre än vad vi upplevde hos Mama Mia. Och nej jag får inte betalt för att skriva det här.

Sommartider hej hej

Då var det bara ett par dagar kvar till semester, fyra veckor i det fria :-) Vi har ett rätt fullspäckat schema mestadels men även utrymme för att flexa lite också. Ett som är säkert är att det ska bli underbart skönt.

TODO: Spela golf, bila runt lite, loppisturné, förbereda försäljning av lägenhet, åka till kusten, se på golf, åka till Gotland, gå på bröllop, vila.

Något säger mig att de här veckorna kommer gå åt lite för fort. Sista semestern/sommaren det bara är vi två dessutom, så jag och K ska verkligen se till att njuta av tvåsamheten för sista gången – för sen är det inte länge kvar alls tills vår nya familjemedlem dyker upp...!

Iochmed att semestern sätter fart kommer vi vara på flygande fot större delen av tiden och därmed kommer inläggen här glesas ut ytterligare litegranna. Hoppas ni har/får en härlig sommar allesamman (ni två som läser det här)!

Outmanad

Nu ramlar det runt ett gäng frågor igen. Jag har inte blivit utmanade. Men eftersom jag sov till kl 10.30 idag och således inte kommer kunna somna på en timme eller två passar jag på att svara på dem ändå.

Nämn något som gjorde dig glad igår: Att min älskling känns så trygg i sin kommande mammaroll, trygg i sig själv på ett sätt jag inte sett tidigare vilket är väldigt upplyftande att se.

Vad gjorde du kl 08 i morse? Hm...ja är ganska säker på att jag fortfarande sov då, på en regnig ö, i ett litet litet uthus - med alldeles för lite syre i.

Vad gjorde du för 15 min sedan? Läste/Skrev blogginlägg.

Det sista du sa högt? Godnatt ... till K innan hon stupade i säng.

Det senaste någon sa till dig: Godnatt ... Gissa vem ;-)

Vad har du druckit idag? Thé, äppeljuice, folköl, vatten, thé

Vad var det senaste du åt? Ett äpple

Vad var det senaste du köpte? Äpplen (och en del annat)

Vad är det för färg på din ytterdörr? Vit

Vad är det för väder hos dig nu? Mulen och lite blåsigt (natt)

Godaste glassmaken? Hm...Tofuglassen med vaniljsmak vi brukar köpa är svårslagen. Annars är det nog bär/fruktsorbet som gäller. Annanas-sorbet!

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Förälskelse, möjligtvis.

Sover du tungt? Njae...inte så värst tror jag. Om jag inte varit ute och svirat rejält, då är det koma.

Drömmer du mardrömmar? Ja, om jag sover på dunkuddar. Har ingen bra förklaring på varför men det är fakta.

Favoritklädsel? Jeans och tischa som är reäljt inkörda.

Favoritlåt just nu? Timbaland (feat. Nelly Furtado & Justin) - Give it to me. Min sommarlåt 07 helt enkelt.

Vad ser du om du tittar till höger? En röd kudde och två fjärrkontroller.

Vad gör dig glad just nu? Att min fästmö K och September mår bra.

Vad ska du göra härnäst? Borsta tänderna och lägga mig.

Höger el vänsterhänt? Høyre.

Humör just nu? Lite avslagen och matt.

Favoritgodis? Röda lakritsstänger med rabarberfyllning. Love. It. Men äter inte så mycket godis alls egentligen.

Kläder just nu? Kläder? ;-P

Sommarplaner? Två veckor kvar till semester. Fyra veckor semester. Utan inbördes ordning; Golf, K, Lägenhet, Bilsemester, Bröllop (inte vårt) på gotland, en tur till ön, slappar, jobba.

Hur många kuddar sover du med? 2-3 ... 5 totalt i sängen.

Spelar du ngt instrument? Nein. Har dock spelat Xylofon i min ungdom, det ni!

Morgon eller nattmänniska? Naaaaaaaaaaatt. Som f*n.

Vad är viktigast för dig? Jag. Men fråga mig igen om 10v så har jag nog ett annat svar.

Är du kittlig? Nope.

Snarkar du? Bara när jag förkyld.

Stjärntecken? Vädur.

Äckligaste insekten? Alla som är större än myror.

Stökigt el välstädat? Organiserat kaos.

Längtar du mest efter just nu? Semester & sex.

Sådärja. The End.

Pop

Kanske inte värt att ödsla ett inlägg på, men jag har nu ändrat så att kommentarerna från och med nu kommer i en popup, då detta verkar vara populärt bland de andra bloggarna, så jag vill ju inte vara sämre. Tänkte bara varna så ni inte blir chockskadade av denna nymodighet. Jag värnar ju om mina läsare (alla två).

Hatar ni det får ni höra av er, så byter jag tillbaka.

Sagan om ringen

På midsommarafton hände det. Frieriet. Så nu är man förlovad också, börjar verkar som 2007 kommer bliett av de mer milstolpe-rika åren i ens liv det här :-) Men hur kan jag ha undgått att berätta nått om planeringen för detta då undrar ni kanske? Well, det beror på att jag inte hade nått med saken att göra – det var K som friade till mig! Kan ni förstå. det har ju skämtats en del om att hon snart måste ta tag i saken själv då jag aldrig får tummen ur, det är inte det att jag inte ville göra det, men jag hade helt enkelt inte så bråttom...vi har ju faktiskt "bara" varit tillsammans i drygt 2,5 år och vi har ju hela livet på oss för det liksom. Men det här var en gigantisk överraskning. Och en mycket uppskattad sådan :-)

Vi spenderade midsommarhelgen med min släkt i dalarna. Det var lite småruggigt väder med gråmulna himlar och små skurar med jämna mellanrum under kvällen. Tror klockan började närma sig tio och jag och K kröp ner i ett par liggstolar med ett par filtar och en varsin kopp thé ute på altanen, skyddade från regnet av ett stort parasoll. Resten av släkten var utspridda över altanen (under partytält) och i "pensionärskuvösen". Vi satt där och pratade och plötsligt föreslog K att vi skulle gå ner till bryggan för att få lite tid avsides, vilket ju lät trevligt, men det regnade ju...så jag rynkade lite på näsan och tyckte gott vi kunde bli kvar precis där vi var. Så gick det en stund och regnet avtog och K gjorde ett nytt försök att få med mig ner, och det lyckades bättre den gången. Så vi promenerade ner till bryggan:

(Bilden är tagen en något finare dag, vädermässigt alltså)

Så där satt vi en stund och myste och pratade, någon meter över siljans yta, då jag plötsligt märker ett tonskifte i Ks röst, hon låter nervös och stakar sig lite. Hon säger att hon har något hon vill säga till mig, jag fattar fortfarande inte vad som är på gång utan tror nog mest att det är en kärleksförklaring på gång,
och visst en kärleksförklaring kommer, följd av att hon tar fram en knuten hand från under filten och när hon öppnar den möts jag av två ringar i silver...och frågan om jag vill spendera resten av mitt liv med henne. Inte för att jag för en sekund tror att hon tvivlat på det, men jag svarade såklart ja...


(Sekunder efteråt med våra fina, men provosoriska, ringar)

Sen bestämde vi oss för att vara lite hemliga och inte berätta något, utan bara suga på det lite själva resten av kvällen, om det inte var så att någon såg ringarna på oss och frågade, vilket ingen gjorde. Men morgonen därpå berättade vi det för mina föräldrar och sen dröjde det inte många sekunder innan resten av huset och släkten visste om det :-)

En underbar helg på många vis, men minnesvärd av en alldeles speciell anledning. Tack K, min älskade.

Eländigt, del 2

Efter vår snopna sorti från profylaxkursen förra veckan bestämde vi oss för att helt enkelt reklamera vårt kursköp. K ringde upp Mama Mia och berättade hur det låg till och de beklagade att vi kände så och lovade att sätta tillbaka våra pengar inom ett par dagar. Fint tycker jag, med företag som har vett att ta kritik och inte hålla på och tjafsa.

Ett par dagar senare ringde dessutom samma man upp K och berättade att det var flera kursdeltagare som hade hört av sig och varit missnöjda och att man hade bytt ut kursledaren och skulle köra om kursen från början (mån-tis samma vecka) med en annan ledare och att vi var varmt välkomna att delta då om vi ville. Men vi tackade nej, vi kom fram till att vi läser på lite på egen hand (boken är beställd) och känner vi att vi behöver det så går vi en kurs längre fram i sommar. Kajsa tipsade tex om Profylaxgruppen, så det är ju ett alternativ till Mama Mia om det nu skulle bli aktuellt. Men en nick i Mama Mias riktning som skötte det här riktigt snyggt....många företag som har mycket att lära där.

Eländigt

Ikväll har vi varit på Psykoprofylaxkurs hos Mama Mia, kursen består av två tretimmarspass, ett idag och ett nästa tisdag. Men vi tänker inte gå dit nästa vecka. Vi tänker reklamera och be om pengarna tillbaka. Så. Illa. Var. Det.

Jag och K har ju tidigare gått den förlossningsförberedande kursen på Åsö Gymnasium med den charmerande Mona Göransson som jag tidigare, lyriskt, berättat om. Detta var samma sak, fast med ett par skillnader; mindre grupp (10 par), kursledaren Ulla Thörnblom var ungefär lika medryckande och engagerande som ett glas ljummet vatten, vi fick massera varandra i 10 min (av kursens 3 timmar) och sist men inte minst – eländet kostade 1795 kr (1995 om man går på helgen). Helt ofattbart. Känner mig lurad på 3 timmar av mitt liv.

Jag känner mig hemsk som gör ett sånt personangrepp, men jag vill avråda alla å det bestämdaste från att gå denna kurs. Ulla Thörnblom vår kurseledare läste innantill, famlade efter orden, blandade ihop de olika ämnena hon pratade om, avslutade alldeles för många meningar med "...kanske" och/eller ett litet nervöst skratt – inte speciellt förtroendeingivande alls. "Lustgas är den vanligaste formen av smärtlindring ... kanske". Är det det eller är det inte det...haaaallå?!
Och som sagt vi hade hört 98% av allt hon berättade ett par veckor tidigare på Åsö Gymnasium – på vilken 8 av de 10 paren hade deltagit på (och de återstående 2 paren skulle gå vid ett senare tillfälle), så om man nu inte behöver gå denna kurs om man varit på Åsö har Mama Mia gjort ett bedrövligt jobb med att informera om detta.
Det vi skulle lära oss (nåja) utöver det som alltså redan förmedlats på den tidigare kursen var att andas djupt och ta hjälp av buken, samt att massera vår partner så hon känner sig avslappnad.
Jag säger såhär, besök en (och då menar jag verkligen EN) yoga-klass på ditt gym, så har du lärt dig mer om andning än vad de 1795 kr ger dig hos Mama Mia. Massage tror och hoppas jag alla som har en partner på något vis redan utövar på varandra i någon form och vet något sånär vad denna tycker om.
Vi är alltså inte speciellt nöjda, så vi tänker be om pengarna tillbaka och hellre investera dessa i en god bok på ämnet. Innan du föder: en inspirerande guide till den nya psykoprofylaxtekniken verkar lovande och ger dessutom 1613 kr att spendera på något annat trevligt.

Uppdaterat: Se även Eländigt, del 2 för forsättningen på historien och Profylaxkurs, andra försöket.

Engagemang

Jag fick en så fin kommentar till ett tidigare inlägg som tyckte det var rörande att jag var så engagerad i graviditeten. Men jag förstår inte hur man INTE skulle kunna engagera sig?! Som kille är man ju så utanför, K har ju ett himla försprång på den här ungen som det är, så jag har ju inte råd att hamna mer på efterkälken genom att inte vara engagerad i vad som händer. Hon har ju nio månader på sig att lära känna September och vänja sig vid den nya lilla människan innan jag ens får träffa det lilla livet.

Det är väl nått man oroar sig lite för, det här med att hamna sist i prioritetsordningen, speciellt om man inte får den där omedelbara kärleken till barnet, det är ju lätt (enligt vad jag förstått) att man som kille kan ha lite svårare att så att säga ta till sig barnet och känna att det är en del av en till en början. Utanförskapet. Det är nog det jag oroar mig lite för. Därför försöker jag vara engagerad så att jag på så sätt känner mig lite närmare September och hur h*n utvecklas därinne. Sen har man ju ingen aning om hur det kommer vara när barnet väl dyker upp. Min kära far sa när jag frågade honom härom veckan hur han tyckte det var att få barn första gången (dvs mig) om han var nervös eller orolig; "Äh det är det inget att oroa sig för, fundera inte för mycket på det där, det är klart det kommer gå bra". Den härligt avslappnade och avväpnande inställning min far besitter :-) Man oroar sig för mycket, det är helt klart det.

Nu har det blivit dags för midsommar, som traditionsenligt firas i midsommarens högborg: Dalarna. Ska dit och visa upp magen för hela tjocka släkten som inte fått se underverket än. Fokus kommer de närmaste dagarna att ligga på sill, öl och kubb så bloggen tackar för sig och tar långhelg från och med nu fram till nästa vecka. Hoppas ni får en härlig midsommar allesamman :-)

Vecka 27. På fötter igen.

Snoret har nu äntligen släppt sitt grepp om min hjärna (två veckors förkylning var inte att leka med) och det har blivit dags att skriva lite igen.

Ja, vi är nu som sagt inne i vecka 27. September har nu växt till sig ytterligare och är nu ungefär 25 cm från hjässa till stjärt och väger in kring ett kilogram. Kring den här tiden börjar det bli dags för September att slå upp ögonen och näthinnorna bildas, och h*n kan börjar uppfatta skiftningar i ljus och mörker.
Vi har gått över från att ha varit väldigt könsneutrala i vår benämning till att mer och mer kalla September för henne då vi båda som jag tidigare nämnt fått för oss att det är en liten tjej på väg, men kan ju inte låta bli att tänka att det skulle bli lite snopet om det kom ut en liten kille nu när vi kallat magen för henne så länge. Men men, förhoppningsvis hörs det inte så mycket in i magen så September tar illa upp om det nu skulle vara så det ligger till ;-)

Ks mage putar ut riktigt ordentligt nu och om det tidigare var någon som tvivlade på att hon var gravid tidigare så är de tvivlen som bortblåsta nu. Vi får om det kanske dyker upp nån bild på magen här framöver :-) Hon mår fortfarande toppenbra vilket är himla skönt och de värsta hormonsvängningarna verkar också ha lagt sig eller så har hon lärt sig att hantera dem. De senaste veckorna har vi haft det väldigt mysigt, med mycket ömhet och närhet så det känns klart bättre nu än när jag beklagade mig lite här senast. Sexet, som det nog borde skrivas ett eget kapitel om, har gjort ett återintåg i våra liv den senaste månaden ungefär, inte i närheten av så frekvent som innan graviditeten, men nån gång då och då sådär vilket ju är trevligt, även om jag får lite känslan av att hon gör det mest för min skull. Men jag klagar inte. Det är riktigt häftigt att se vad som händer med magen när det går för K, den drar ihop sig och blir stenhård! ...som att man bytt ut livmodern mot en rejält pumpad handboll. Måste bli himla trångt för stackars September därinne, hehe, stackarn.

Det är en febril aktivitet därinne, det sparkas och slåss långa stunder varje dag, jag får ju oftast bara ta del av det som händer på kvällarna men även då händer det väldigt mycket. Det märkligaste är nästan sent på kvällarna, jag går oftast och lägger mig ett par timmar efter K eftersom hon ska upp så himla tidigt om mornarna, men då när jag kommer och lägger mig brukar jag lägga handen på magen och väldigt ofta är det full aktivitet därinne trots att K sover tungt...fascinerande! :-)