Papa's back.

Då var man tillbaka på plats i soffan med datorn i knät igen. Fyra veckor semester och en vecka jobb har passerat sen jag satt här sist och skrev. Sommaren har varit toppen och vi har hunnit med massor, men samtidigt haft tid för oss själva och att bara ta det lugnt också. Haft mycket planerat, men med utrymme för att freestyla en del också. Faktiskt en av de bästa semestrarna jag upplevt. Mer om det i ett senare inlägg.

Vi är nu i vecka 37 (trettiosju!!) och Septembers ankomst närmar sig med stormsteg. Igår var vi hos barnmorskan för kontroll (varje vecka nu den sista tiden) och allt verkade bra, pulsen ligger stadigt på 140 och har gjort så de senaste 4-5 besöken och September är nu fixerad vilket innebär att huvudet har sjunkit ner i beckenet och sitter fast, på plats i utskjutningsposistion.
K mår fortfarande hur bra som helst vilket är väldigt skönt, haft lite ont i ryggen i persioder, men det har inte varit nån katastrof, men det har inte blivit några längre promenader den senaste månaden eller så. Varm vetepåse och massage har fått bukt på det och det har blivit mindre och mindre de senaste veckorna.

Efter undersökningen tyckte barnmorskan att vi skulle boka in ett ultraljud för att kolla upp storleken på September, för hon tyckte det kändes som h*n var lite väl liten, ingen fara eller så bara för att kolla upp det. Så idag var vi dit och döm av vår förvåning när vi fick reda på att September inte bara inte är för liten utan ligger hela 27% över skalan!? Så fel kan man tydligen ha :-) Men ser man på K så är ju inte magen speciellt stor , och hon har inte gått upp mer än drygt 12 kg på hela graviditeten. Men som barnmorskan som skötte ultraljudet idag sa innan vi satte igång, det finns ju gott om plats innuti K när man är så lång som hon är (ca 184 cm).

Och eftersom vi ändå var där...så passade vi faktiskt på att ta reda på vad September har mellan benen! Vi hade inte tänkt ta reda på det, men så kom ju det här extra ultraljudet så då tänkte vi att det kunde vara kul att veta – så vi bestämde oss för att kolla och det visade sig att *trumvirvel* mot våra gissningar, vi ska få en liten kille! :-D
Det verkar inte som det föds några tjejer detta år, alla och jag menar verkligen ALLA vi känner eller är bekanta med som fått barn har fått killar, typ 8-10 killar och 0 tjejer. Mycket märkligt.
Så Einar, Gustav, Vilmer, Edvin/Edvard, Alfred, Elmo och allt vad de nu heter får en ytterligare en medlem till killgänget.

Tre. Tre veckor kvar. Statistiskt sett är det väl förmodligen lite till också, men det skulle faktiskt kunna hända redan nästa vecka. Helt galet. Men jag känner mig faktiskt lugn. Det känns som vi förberett oss på ett bra sätt, läst på, gått förlossningsförberedande föreläsning, profylaxkurs, tränat andning, satt upp målbilder osv... Men jag inbillar mig samtidigt inte heller att allt kommer att gå enligt planen när det väl sätter igång, men jag känner mig på något märkligt sätt bekväm i det också – jag har gjort det jag kan göra och nu ska det bara hända liksom.

Tre. Tre veckor kvar.