Dagen D.

Torsdag: 41+3. Jag vaknade till av att K klev ur sängen. Hon har ju sprungit en del del på toaletten den senaste tiden, inte riktigt en gång i kvarten som hon själv säger, men inte långt undan trångt därinne såhär mot mitten av vecka 41. Dessutom har hon varit upp ett par mornar och andats bort värkar. Så jag vände mig om och somnade in igen.
Klockan sju (ungefär en timme senare) blev jag väckt Du måste nog komma upp, det är inte långt emellan nu. Så jag klev upp och och vi började ta tid på värkarna medan K jobbade på med djupandningen för att parera smärtan. Värkarna på cirka en minut och 3-4 minuter paus. Därmed dags att ta kontakt med förlossningen på Danderyd (vilket man ska göra då man har 3 eller fler värkar inom 10 min, eller om vattnet går då förstås) vilket vi gör och de föreslår att vi tar det lugnt och stannar hemma så länge vi själva tycker det känns bra, risken är ju att man får vända hem igen om man inte öppnat upp sig tillräckligt på undersökningen som görs när man kommer dit.

Ks värkar är ganska kraftiga nu och hon jobbar på fokuserat med djupandningen och jag hjälper till genom att massera hennes ländrygg med tummarna och håller lite koll på värkarna och pausernas längd. K drar sig för att sätta sig i bilen men när klockan närmar sig nio och värkarna ökat i längd och intensitet bestämmer vi oss att det är dags. Inombords börjar jag undra hur det här ska gå om detta bara är början på värkarbetet och hur många timmar K kommer klara av sådan smärta, för nu verkar hon verkligen ha ont.

Det tar ungefär en kvart att köra dit och K är oerhört fokuserad hela vägen och vi byter knappt ett ord under hela färden, på väg fram mot förlossningsmottagningen får jag order att stanna bilen och K går ut och ställer sig mot bilen för att andas bort den kraftigaste värken så här långt. K går sedan in och jag letar rätt på en parkeringsplats. Sedan följer den troligtvis längsta 300 meters promenaden i mitt liv.

Väl tillbaka vid ingången hittar jag K innanför dörrarna framåtlutad med pannan mot underarmarna lutad mot en vägg, jag sätter ner väskorna och trycker in tummarna i hennes ryggslut för att hjälpa till att komma igenom värken. Sedan tar vi hissen upp till vår aviserade våning och möts av barnmorskan Inger som visar oss in på ett undersökningsrum, vi jobbar igenom ytterligare en värk och sen undersöker Inger K och jag håller tummarna för att vi ska slippa åka hemåt igen. 9:40 (enligt journalen) Inger kopplar på CTG'n och konstaterar en stadig och fin puls på ca 120 för September, och sen kommer något av ett chockbesked; K är öppen 10 cm...det är dags att föda. :-D
Ungefär en minut senare går vattnet för K där hon sitter på britsen efter undersökningen. Då ska vi gå över till förlossningenssalen, säger Inger. GÅ...det går INTE säger K bestämt, jag har alldeles för ont (och värkarna är riktigt täta nu). Inger går för att leta på vår barnmorska (som tydligen inte var hon då) och nämner nått om en rullstol, medan dörren stängs bakom henne börjar Ks värk att avta och jag hjälper henne upp och vi går ut, jag ropar efter Inger och frågar vilket rum vi skulle till och en något överraskad Inger svarar och pekar. Väl inne på rummet kliver K upp på knä på förlossningssängen som står framme och lutar sig över ryggstödet och andas sig igenom värkarna medans jag masserar hennes ryggslut och peppar henne inför vad som komma skall. Vår barnmorska Linda och undersköterskan Sofia kommer in och hälsar och bekräftar det som de läst i Ks födelsplan, att hon vill föda upprätt, utan smärtstillande etc. Linda försöker hitta Septembers puls med CTG'n men lyckas in hitta det, gissningsvis p.g.a. att han sjunkit ner ytterligare nu när vattnet gått. Av nån anledning blev jag inte speciellt orolig trots att hon inte hittade nått hjärtljud, lite konsigt när man ser tillbaka på det, men det var nog för att jag bara minuterna innan sett pulsen ticka på så fint i undersökningsrummet. Barnmorskan berättar att detta händer ibland och att hon tycker vi ska sätta en elektrod på Septembers huvud för att ha koll på honom den vägen, så så blir det.

K krystar på och andas fortfarande djupandning men hon får väldigt ont i ryggen efter varje värk, jag masserar och stryker henne, vi provar en värmekudde, hon får en saccosäck mellan sig och sängen men inget får bort smärtan från ryggen. Vi får rapport att man nu kan se toppen på huvudet, men nu börjar ryggsmärtan bli riktigt påfrestande för K. Barnmorskan föreslår att vi ska prova en annan ställning, liggande på sidan för att avlasta ryggen, men K tror inte på den idén och får istället förslaget att prova att sitta på en födselspall (eller vad det nu kan heta) och det tror K mer på så det testar vi.

Jag får sitta i en fåtölj bakom K och hon lutar sig bakåt mellan mina ben, jag gillade verkligen den ställningen då jag kände mig klart mer delaktig och kom så mycket närmare K vilket gjorde det enklare att peppa henne och stödja henne kände jag. Väl på pallen går det hela rätt så fort, några rejäla krystningar och huvudet börjar stanna kvar lite längre ut (K får sträcka ut handen och "hälsar" lite på honom) och ett par värkar till och så ser vi hur barnmorskan Linda vrider ut huvudet och ber om en sista krystning...och vips så är han ute. Känslan är inte helt lätt att beskriva såklart...mängder av känslor väller in över en, lycka, stolthet, överraskning, framgång... Jag grät inte, vilket jag nog trodde att jag skulle göra (jag har vanligtvis inte så långt till tårar...extreme home makeover anyone?) men inte denna gången. Vår son skrek till efter ett par sekunder, han torkades av och fick sedan landa på Ks bröst och jag blir ombed att klippa navelsträngen, vilket slutar i ett blodregn över oss alla...så kan det gå. Vi sitter kvar en liten stund och suger åt oss av ögonblicket innan det är dags att flytta tillbaka till sängen för en undersökning av K och arbetet med efterbörden, här var jag inte delaktig alls utan fick hedersuppdraget att få hålla vår son. men det gick fint och K fick beröm för hur bra hennes livmoder drog ihop sig.

Vår son föddes 10.52, knappt fem timmar efter att värkarna satte igång, och mindre än 1,5 timme efter att vi kom till förlossningen. Jag hade aldrig ens vågat drömma om att det skulle kunna gå så snabbt och smidigt. Att sedan K uppträdde som hon aldrig gjort annat gjorde verkligen det här till en fantastiskt upplevelse. Är väldigt glad att vi förberedde oss så noga i förväg, kändes verkligen som vi hade bra verktyg att ta till och som vi kände oss trygga med när det väl var dags.

Ett supertack till alla fina anställda på Danderyds sjukhus förlossning våning 6 och avdelning 16 (där vi sedan bodde i 2 dagar) som tog så väl hand om oss under de dagar vi var där, man blir sjukt stolt över svensk sjukvård efter en sån här upplevelse.