Engagemang

Jag fick en så fin kommentar till ett tidigare inlägg som tyckte det var rörande att jag var så engagerad i graviditeten. Men jag förstår inte hur man INTE skulle kunna engagera sig?! Som kille är man ju så utanför, K har ju ett himla försprång på den här ungen som det är, så jag har ju inte råd att hamna mer på efterkälken genom att inte vara engagerad i vad som händer. Hon har ju nio månader på sig att lära känna September och vänja sig vid den nya lilla människan innan jag ens får träffa det lilla livet.

Det är väl nått man oroar sig lite för, det här med att hamna sist i prioritetsordningen, speciellt om man inte får den där omedelbara kärleken till barnet, det är ju lätt (enligt vad jag förstått) att man som kille kan ha lite svårare att så att säga ta till sig barnet och känna att det är en del av en till en början. Utanförskapet. Det är nog det jag oroar mig lite för. Därför försöker jag vara engagerad så att jag på så sätt känner mig lite närmare September och hur h*n utvecklas därinne. Sen har man ju ingen aning om hur det kommer vara när barnet väl dyker upp. Min kära far sa när jag frågade honom härom veckan hur han tyckte det var att få barn första gången (dvs mig) om han var nervös eller orolig; "Äh det är det inget att oroa sig för, fundera inte för mycket på det där, det är klart det kommer gå bra". Den härligt avslappnade och avväpnande inställning min far besitter :-) Man oroar sig för mycket, det är helt klart det.

Nu har det blivit dags för midsommar, som traditionsenligt firas i midsommarens högborg: Dalarna. Ska dit och visa upp magen för hela tjocka släkten som inte fått se underverket än. Fokus kommer de närmaste dagarna att ligga på sill, öl och kubb så bloggen tackar för sig och tar långhelg från och med nu fram till nästa vecka. Hoppas ni får en härlig midsommar allesamman :-)