Dagen D.

Torsdag: 41+3. Jag vaknade till av att K klev ur sängen. Hon har ju sprungit en del del på toaletten den senaste tiden, inte riktigt en gång i kvarten som hon själv säger, men inte långt undan trångt därinne såhär mot mitten av vecka 41. Dessutom har hon varit upp ett par mornar och andats bort värkar. Så jag vände mig om och somnade in igen.
Klockan sju (ungefär en timme senare) blev jag väckt Du måste nog komma upp, det är inte långt emellan nu. Så jag klev upp och och vi började ta tid på värkarna medan K jobbade på med djupandningen för att parera smärtan. Värkarna på cirka en minut och 3-4 minuter paus. Därmed dags att ta kontakt med förlossningen på Danderyd (vilket man ska göra då man har 3 eller fler värkar inom 10 min, eller om vattnet går då förstås) vilket vi gör och de föreslår att vi tar det lugnt och stannar hemma så länge vi själva tycker det känns bra, risken är ju att man får vända hem igen om man inte öppnat upp sig tillräckligt på undersökningen som görs när man kommer dit.

Ks värkar är ganska kraftiga nu och hon jobbar på fokuserat med djupandningen och jag hjälper till genom att massera hennes ländrygg med tummarna och håller lite koll på värkarna och pausernas längd. K drar sig för att sätta sig i bilen men när klockan närmar sig nio och värkarna ökat i längd och intensitet bestämmer vi oss att det är dags. Inombords börjar jag undra hur det här ska gå om detta bara är början på värkarbetet och hur många timmar K kommer klara av sådan smärta, för nu verkar hon verkligen ha ont.

Det tar ungefär en kvart att köra dit och K är oerhört fokuserad hela vägen och vi byter knappt ett ord under hela färden, på väg fram mot förlossningsmottagningen får jag order att stanna bilen och K går ut och ställer sig mot bilen för att andas bort den kraftigaste värken så här långt. K går sedan in och jag letar rätt på en parkeringsplats. Sedan följer den troligtvis längsta 300 meters promenaden i mitt liv.

Väl tillbaka vid ingången hittar jag K innanför dörrarna framåtlutad med pannan mot underarmarna lutad mot en vägg, jag sätter ner väskorna och trycker in tummarna i hennes ryggslut för att hjälpa till att komma igenom värken. Sedan tar vi hissen upp till vår aviserade våning och möts av barnmorskan Inger som visar oss in på ett undersökningsrum, vi jobbar igenom ytterligare en värk och sen undersöker Inger K och jag håller tummarna för att vi ska slippa åka hemåt igen. 9:40 (enligt journalen) Inger kopplar på CTG'n och konstaterar en stadig och fin puls på ca 120 för September, och sen kommer något av ett chockbesked; K är öppen 10 cm...det är dags att föda. :-D
Ungefär en minut senare går vattnet för K där hon sitter på britsen efter undersökningen. Då ska vi gå över till förlossningenssalen, säger Inger. GÅ...det går INTE säger K bestämt, jag har alldeles för ont (och värkarna är riktigt täta nu). Inger går för att leta på vår barnmorska (som tydligen inte var hon då) och nämner nått om en rullstol, medan dörren stängs bakom henne börjar Ks värk att avta och jag hjälper henne upp och vi går ut, jag ropar efter Inger och frågar vilket rum vi skulle till och en något överraskad Inger svarar och pekar. Väl inne på rummet kliver K upp på knä på förlossningssängen som står framme och lutar sig över ryggstödet och andas sig igenom värkarna medans jag masserar hennes ryggslut och peppar henne inför vad som komma skall. Vår barnmorska Linda och undersköterskan Sofia kommer in och hälsar och bekräftar det som de läst i Ks födelsplan, att hon vill föda upprätt, utan smärtstillande etc. Linda försöker hitta Septembers puls med CTG'n men lyckas in hitta det, gissningsvis p.g.a. att han sjunkit ner ytterligare nu när vattnet gått. Av nån anledning blev jag inte speciellt orolig trots att hon inte hittade nått hjärtljud, lite konsigt när man ser tillbaka på det, men det var nog för att jag bara minuterna innan sett pulsen ticka på så fint i undersökningsrummet. Barnmorskan berättar att detta händer ibland och att hon tycker vi ska sätta en elektrod på Septembers huvud för att ha koll på honom den vägen, så så blir det.

K krystar på och andas fortfarande djupandning men hon får väldigt ont i ryggen efter varje värk, jag masserar och stryker henne, vi provar en värmekudde, hon får en saccosäck mellan sig och sängen men inget får bort smärtan från ryggen. Vi får rapport att man nu kan se toppen på huvudet, men nu börjar ryggsmärtan bli riktigt påfrestande för K. Barnmorskan föreslår att vi ska prova en annan ställning, liggande på sidan för att avlasta ryggen, men K tror inte på den idén och får istället förslaget att prova att sitta på en födselspall (eller vad det nu kan heta) och det tror K mer på så det testar vi.

Jag får sitta i en fåtölj bakom K och hon lutar sig bakåt mellan mina ben, jag gillade verkligen den ställningen då jag kände mig klart mer delaktig och kom så mycket närmare K vilket gjorde det enklare att peppa henne och stödja henne kände jag. Väl på pallen går det hela rätt så fort, några rejäla krystningar och huvudet börjar stanna kvar lite längre ut (K får sträcka ut handen och "hälsar" lite på honom) och ett par värkar till och så ser vi hur barnmorskan Linda vrider ut huvudet och ber om en sista krystning...och vips så är han ute. Känslan är inte helt lätt att beskriva såklart...mängder av känslor väller in över en, lycka, stolthet, överraskning, framgång... Jag grät inte, vilket jag nog trodde att jag skulle göra (jag har vanligtvis inte så långt till tårar...extreme home makeover anyone?) men inte denna gången. Vår son skrek till efter ett par sekunder, han torkades av och fick sedan landa på Ks bröst och jag blir ombed att klippa navelsträngen, vilket slutar i ett blodregn över oss alla...så kan det gå. Vi sitter kvar en liten stund och suger åt oss av ögonblicket innan det är dags att flytta tillbaka till sängen för en undersökning av K och arbetet med efterbörden, här var jag inte delaktig alls utan fick hedersuppdraget att få hålla vår son. men det gick fint och K fick beröm för hur bra hennes livmoder drog ihop sig.

Vår son föddes 10.52, knappt fem timmar efter att värkarna satte igång, och mindre än 1,5 timme efter att vi kom till förlossningen. Jag hade aldrig ens vågat drömma om att det skulle kunna gå så snabbt och smidigt. Att sedan K uppträdde som hon aldrig gjort annat gjorde verkligen det här till en fantastiskt upplevelse. Är väldigt glad att vi förberedde oss så noga i förväg, kändes verkligen som vi hade bra verktyg att ta till och som vi kände oss trygga med när det väl var dags.

Ett supertack till alla fina anställda på Danderyds sjukhus förlossning våning 6 och avdelning 16 (där vi sedan bodde i 2 dagar) som tog så väl hand om oss under de dagar vi var där, man blir sjukt stolt över svensk sjukvård efter en sån här upplevelse.

Nu är han äntligen här!

Alla mår toppen och vi har precis kommit hem från Danderyd. Vår lilla kille dök upp på torsdag förmiddag, bara fem timmar efter att värkarna startade. 51 cm och 4,2 kg vägde han in på. K är en superhjälte och jag är så vansinnigt lycklig.

Mer info kommer :-)

Nope.

...vi har inte fått barn än, men däremot har kabelmodemet därhemma brunnit upp, så vi har ingen kontakt med omvärlden via internet för tillfället. Och därmed min kontakt med PapaMuch-bloggen. Därav den bristfälliga rapporteringen så här på sluttampen av graviditeten...

ETA var ju i måndags, så vi är nu 40+3. Vi gissar att lilla September dyker upp till helgen och hoppas verkligen det inte ska dra ut alltför mycket på tiden så att slipper bli igångsatta som det så fint heter. Igångsättning skervanligtvis i vecka 42 om mamma och barn mår bra, annars tidigare eller om man är över 40 år då man startar i vecka 41.
K mår hur bra som helst, förutom lite ryggont har kommit tillbaka, antar att det är fogarna som håller på att luckras upp i bäckenet. Men hon boar på därhemma, syr och bakar och pysslar för fulla muggar och gör sig redo för vad som komma skall...

Men håll ut kära läsare, nytt modem är på väg...och så även en bebis. Vilken kommer först? Hos Ladbrokes ger Baby 1.86 ggr pengarna och Comhem-modemet 2.25 – place your bets!

Swisch!

Vips har det gått nästan två veckor sen jag skrev senast. Fattar inte riktigt hur det gick till. Måste vara Facebooks fel, Sveriges nya innedrog äter tid.

Knappt en vecka kvar till leveransdatum nu. Vi är alltså i vecka 39. Trettionio. Tiden har gått vansinnigt fort sedan det började, speciellt nu på slutet. En vecka kvar alltså, men det kan ju lika gärna bli inatt...eller om tre veckor, helt enkelt när September bestämmer sig för att komma ut.
K påstår nämligen att allt hänger på honom, hon hade visst läst det nånstans att förlossningen styrs av barnet vilket jag tycker låter lite skumt, det borde väl ha lika mycket med mamman att göra? Hm, nej kanske inte...när frukten är mogen släpper den ju taget om grenen...samma här då kanske.
Är fortfarande oroväckande lugn inför hela händelsen, förmodligen svimmar jag så fort K säger att det satt igång. K är lite irriterad på mig för att jag inte läst alla böcker hon släpat hem, som jag lovat. Problemet är bara att jag som sagt känner mig väl förberedd redan, tack vare de utmärkta föreläsningar och kurser vi besökt, som gick igenom allt väldigt grundligt. Dessutom har jag betydligt lättare för att lägga saker på minnet som sägs till mig än sånt jag läser. Men ikväll verkade hon riktigt sur, så nu har jag läst fyra kapitel om amning i ett par olika böcker :-) visste om det mesta men ett par nyttiga pointers att lägga på minnet dök upp.

K mår fortfarande strålande, hon mår bra, ser fantastisk ut och det är svårt att tro att hon är långt gången i nionde månaden. K slutade jobba för två veckor sen och har varit hemma och pysslat om sig själv och varvat ner...bl.a. har hon sytt sina egna amningströjor vilket jag är imponerad av, dolda blixtlås och hela paketet. Ska bli kul att se hur de fungerar.

Igår fotograferade vi magen. Vi har förvisso fotograferat magen så gott som varje vecka sen plusset då i januari, men lite mer som ett mugshot på magen, för att följa dess utveckling. Igår tog vi ett mer konstnärligt spår för att dokumentera hur himla fin K och magen är. Har ju inte direkt nån fotostudio insprängd här i våran lilla 2:a, så det blev lite MacGyver konstruktioner som involverade barstolar, bygglampor, bakplåtspapper, överkast och lite annat smått och gott, hehe, men jag tror det vart ett par hyfsade bilder faktiskt. Har inte hunnit med någon efterbehandling än, men tänkte jag skulle bjuda på ett smakprov när det är klart. Och just det, bild på vagnen har jag lovat också, får ta det i samma veva!

Jahaja. Då får vi se om det hinner bli några fler inlägg innan det är dags... :-O

Papa's back.

Då var man tillbaka på plats i soffan med datorn i knät igen. Fyra veckor semester och en vecka jobb har passerat sen jag satt här sist och skrev. Sommaren har varit toppen och vi har hunnit med massor, men samtidigt haft tid för oss själva och att bara ta det lugnt också. Haft mycket planerat, men med utrymme för att freestyla en del också. Faktiskt en av de bästa semestrarna jag upplevt. Mer om det i ett senare inlägg.

Vi är nu i vecka 37 (trettiosju!!) och Septembers ankomst närmar sig med stormsteg. Igår var vi hos barnmorskan för kontroll (varje vecka nu den sista tiden) och allt verkade bra, pulsen ligger stadigt på 140 och har gjort så de senaste 4-5 besöken och September är nu fixerad vilket innebär att huvudet har sjunkit ner i beckenet och sitter fast, på plats i utskjutningsposistion.
K mår fortfarande hur bra som helst vilket är väldigt skönt, haft lite ont i ryggen i persioder, men det har inte varit nån katastrof, men det har inte blivit några längre promenader den senaste månaden eller så. Varm vetepåse och massage har fått bukt på det och det har blivit mindre och mindre de senaste veckorna.

Efter undersökningen tyckte barnmorskan att vi skulle boka in ett ultraljud för att kolla upp storleken på September, för hon tyckte det kändes som h*n var lite väl liten, ingen fara eller så bara för att kolla upp det. Så idag var vi dit och döm av vår förvåning när vi fick reda på att September inte bara inte är för liten utan ligger hela 27% över skalan!? Så fel kan man tydligen ha :-) Men ser man på K så är ju inte magen speciellt stor , och hon har inte gått upp mer än drygt 12 kg på hela graviditeten. Men som barnmorskan som skötte ultraljudet idag sa innan vi satte igång, det finns ju gott om plats innuti K när man är så lång som hon är (ca 184 cm).

Och eftersom vi ändå var där...så passade vi faktiskt på att ta reda på vad September har mellan benen! Vi hade inte tänkt ta reda på det, men så kom ju det här extra ultraljudet så då tänkte vi att det kunde vara kul att veta – så vi bestämde oss för att kolla och det visade sig att *trumvirvel* mot våra gissningar, vi ska få en liten kille! :-D
Det verkar inte som det föds några tjejer detta år, alla och jag menar verkligen ALLA vi känner eller är bekanta med som fått barn har fått killar, typ 8-10 killar och 0 tjejer. Mycket märkligt.
Så Einar, Gustav, Vilmer, Edvin/Edvard, Alfred, Elmo och allt vad de nu heter får en ytterligare en medlem till killgänget.

Tre. Tre veckor kvar. Statistiskt sett är det väl förmodligen lite till också, men det skulle faktiskt kunna hända redan nästa vecka. Helt galet. Men jag känner mig faktiskt lugn. Det känns som vi förberett oss på ett bra sätt, läst på, gått förlossningsförberedande föreläsning, profylaxkurs, tränat andning, satt upp målbilder osv... Men jag inbillar mig samtidigt inte heller att allt kommer att gå enligt planen när det väl sätter igång, men jag känner mig på något märkligt sätt bekväm i det också – jag har gjort det jag kan göra och nu ska det bara hända liksom.

Tre. Tre veckor kvar.