En liten uppdatering.

Ja, vad ska man säga...det här pappabloggandet gick ju sådär.

Lilla V blir fyra månder den här veckan. Från att inte riktigt kunnat föreställa sig hur det skulle vara att bli pappa, förstår jag nu knappt hur det är att inte vara pappa – människan är verkligen fantastiskt anpassningsbar.

Lilla V är världens finaste och gladaste lilla kille – utom när det är dags att sova för natten förstås, det är ju så mycket roligare att vara vaken (...jag undrar var han fått det ifrån... :-o). Och det kan man väl kortfattat säga, är anledningen till det extremt sparsamma närvaron i blogosfären de senaste månaderna.

Hans skratt smälter hela insidan av mig och hans gråt skär som ett svärd i mig. Han har verkligen blivit en stor del av mitt liv och jag kan knappt minnas ett liv utan honom, trots att han bara funnits i det i fyra av mina drygt 330 månader här på jorden (de övriga månderna får jag inte berätta om – då måste jag döda er).

K gör ett grymt jobb här hemma på dagarna, fattar knappt hur hon hinner göra nånting annat än ta hand om honom, jag har varit hemma med honom några få dagar/kvällar på egen hand (han har vägrat flaska ett tag nu vilket intetgjort den möjligheten dessvärrre) och satan vilket planerings/jonglerings/bläckfisk-göra det är med en bebis. Man måste alltid vara 3-4 steg för det man faktiskt tänkt göra för att det ska fungera. K har väl fått lite rutin på det nu efter några månder men jag är ändå djupt imponerad.

På gott och ont har Lilla V haft lite struligt med att somna på kvällarna, han kommer inte riktigt till ro utan somnar aldrig för natten före haltio, och oftast närmare halv elva. Han somnar, sover 30-45 min och sen vaknar han och är riktigt ledsen/sur/otröstlig.
Vilket ju gör att jag och K inte får speciellt mycket tid tillsammans nuförtiden – bara vi två, vilket ju är tråkigt, men det känns som vi fortfarande är 'tajta' och kan prata med varandra på ett bra sätt och vi ser ljuset vid horisonten...när han börjar med fast föda, då, då ska det sovas många långa timmar :-)
Så vad har detta för gott med sig då? Jo, man har ju hört från flera bekanta och läst på forumen om småknoddarna som slocknar vid åtta och vaknar vid kl 02 och vill ha mat och sen igen en eller par gånger till innan gryningen. Vilket leder till två saker; 1. mamma (och evt pappa) får en väldigt upphackad sömn. 2. pappa hinner inte träffa barnet så mycket, eftersom det inte blir så många timmar mellan det att man kommer hem från jobbet och lillen ska sova.
Lilla V somnar som sagt in runt 22 och vaknar oftast inte förrän 04-05 för att få mat och sen kliver han och K upp runt 09. Att han lägger sig runt 22 gör ju även att jag hinner umgås med honom ganska många timmar per dygn trots att jag jobbar...något jag är väldigt tacksam för. Vi turas om att laga mat, men sen har jag hand om Lilla V så gott som hela kvällen, så hinner K få lite annat gjort också.

Lilla V har inte börjat krypa eller vända sig, han verkar mer fokuserad på att få ordning på finmotoriken för tillfället, man kan verkligen se hur han blir duktigare och duktigare på att styra armar, händer och fingrar vecka för vecka...ibland dag för dag t.o.m. Sitter/ligger ofta och är djupt fokuserad och pillar på saker (som sedan allt som oftast hamnar i munnen) och han har dessutom en speciell min han tar till när det koncentrationsdags – undrar om den kommer leva kvar när han blir lite äldre?

En bild är det väl nästan krav på misstänker jag, så här är han vår lilla guldgris;



Den här bilden är nog närmare 2 månader gammal inser jag, men jag hittade en lite mer aktuell också:



Världens finaste lilla kille :-)

Så det får räcka för den här gången...vi få se när jag dyker upp här igen nästa gång. Jag tänker minsann inte lova nått den här gången... ;-)

Ekvation

Blöjhink + Golvvärme = Inget för den kräsmagade.

(Man lär sig nya saker hela tiden)

Papas dag!

Fars dag? Papas dag!

Och vips har det gått en hel månad sen jag skrev senast. Lite trist att det blivit ett så långt uppehåll, för det himla svårt att backtracka de här veckorna för att berätta om lilla V's öden och äventyr sedan han trädde in i våra liv för sisådar sex veckor sedan. Allt flyter liksom ihop i en enda minnesgegga...tyvärr. Men det här inlägget misstänker jag blir någon sorts sammesurium av min första tid med lilla V.
Tanken var ju att den här bloggen skulle gå över i att bli en dagbok över tiden med honom, men det lyckades inte riktigt som ni säkert märkt. Tiden till det har inte riktigt funnits helt enkelt. Efter mina två veckor hemma med K & V så har jag återvänt till arbetet, och den vakna tid om kvällarna vill man ju spendera med älsklingarna. Än så länge har dessutom lilla V lagt sig an med rutiner som liknar våra (förutom att han sover middag 2-4 gånger om dagen), så vi halkar i säng ungefär vid samma tid om kvällarna...mellan elva och tolv..
Jag är förstås jätteglad att han har den här rutinen, eftersom det innebär att jag hinner träffa honom ganska många timmar i vaket tillstånd trots att jag jobbar...vilket lindrar abstinensen något om dagarna. Men det blir inte mycket skrivet...

Han är frisk och fin liten pojk iaf och det känns verkligen som som vi dragit en vinstlott...han är snäll och äter och sover under de flesta situationer som vi utsatt honom för så här långt iaf. Han växer i ett rasande tempo och är nu uppe på 60 cm & 6 kg, så han verkar få i sig det han behöver.

Amningen har fungerat hur bra som helst...blev lite sårigt och slitet i början, men det gav sig efter ett par veckor och med hjälp av amningssnäckor och bröstvårtsskydd vilket underlättade för K en hel del. Men nu går det som en dans :-) Och han äter utan problem från flaska också vilket känns helt underbartdå det ger mig möjlighet att mata honom vissa kvällar, när K pumpat ur lite extra under dagen. Vi har inte haft nått behov av att testa ersättning än, men köpte ett par olika sorter idag bara för att testa nu framöver...kan ju vara bra så att jag kan vara hemma med honom själv en lite längre stund vid behov. Så vi får se hur det går.
Napp verkar han gilla, men fattar inte riktigt hur det funkar än...han suger ett par tag och sen flyger den all världens väg. Så vi får väl se om vi får ordning på det också framöver, är ju ingen kris om han inte vill ha napp...men det kan ju vara ett bra sätt att lugna honom när det kanske inget annat funkar och det inte är läge att mata honom tex.

Det har skett en hel del med lilla Vs utveckling och det känns redan som det börjar ana att det utkristalliseras en liten individ i den lilla kroppen. Han är väldigt stark i nacken och håller upp huvudet utan problem och ser sig gärna omkring – det första tiden styrdes hans intryck nästan till 100% av var vi la honom, men nu väljer han ju själv på ett helt annat sätt och vrider huvudet dit han själv vill och följer saker med blicken...och då helst lampor, som utan konkurrens är hans stora passion så här långt i livet (utöver att äta då förstås). Så vi blir inte förvånade och det är en framtida ljussättare/ljusdesigner vi har att göra med här.
Igår kväll visade han till sin fars stora förtjusning* ett tidigt intresse för ishockey, han hade varit grinig en bra stund och jag gick omkring med honom för att försöka få honom på bättre humör, hade zappat över till en NHL-match och satte mig strax bredvid tv'n för att prata lite med K då jag märkte att lilla Vs fokus hade skiftat från att hänga läpp till männen på isen. Och där låg han sen...helt fängslad av de små männen på isen i ca 20 minuter. Sen blev det periodpaus och då blev han sur igen.

* förtjusning med ett undantag, han verkade onekligen hålla på "fel" lag - jag drog den slutsatsen efter att han spontanjublat då Daniel Alfredsson missade en straff för Ottawa (som är laget jag håller på). Men men...man kan inte få allt här i världen, vill han heja på Montreal så får han väl det.

Första veckan...eller kanske lite längre avskydde han skötbordet, inge roligt alls. Men sakta men säkert har det nu istället blivit ett av de typ topp fem bästa ställena på jorden. When all else fails, tar man honom på axeln och traskar in på toaletten och lägger ner honom på skötbordet, och vips har man en leende och ivrigt fäktande liten herre att göra med (oavsett om det finns en blöja att byta eller inte)...mycket märkligt, men jag ifrågasätter det inte :-) bara att tacka och ta emot.

Får väl se om det är några tappra läsare kvar så här långt, men nu tänkte jag ge mig för idag, fler uppdateringar kommer snart (ska inte dröja en hel månad till nästa gång - promise!). Det där var nog det dummaste jag skrivit...

Barnvagnstest / Utvärdering 1

Hur har det nu gått undrar ni säkert, efter all efterforskning om vilken barnvagn som var den optimala (optimal för oss, bör väl tilläggas). Nu har vi ju varit hemma en stund och hunnit med ett par turer i vagnen min vår lilla kille. Så jag tänkte ge lite löpande utvärdering av våra erfarnheter med vagnen nu under hösten och vintern för att se hur den klarar sig i praktiken.

De föregående inläggen finns de att läsa här:
Barnvagnstest del 1
Barnvagnstest del 2
Barnvagnstest del 3

Första intryck
Vi har ju inte hunnit rulla så många kilometer än, eftersom vi bara varit hemma från BB i knappt två veckor, så detta blir bara det första intrycket av vagnen.
Vi valde ju som sagt en äppelgrön Teutonia Mistral S med svart insats (hård lift) i hård kamp med bland annat Teutonia Spirit S3, Bugaboo Cameleon etc. Svårt att föreställa sig hur den ser ut? Fear not! På allmän begäran kommer här bilder på den införskaffade bebisfarkosten.






På bilderna säckar huvan lite, ser lite sunkigt ut. Men den ser inte alltid ut så...bara när man inte dragit upp den ordentligt...vilket jag såklart borde gjort inför fotograferingen. Oh well.

Hur funkar den då? Mycket bra såhär långt måste jag säga, den är lätt att hantera, smidig att köra, snygg att se på och bäst av allt, vår son sover bra i den :-)

En stor fördel jag märkt med vår vagn jämfört med flertalet andra vagnar ute på stan är de svängbara framhjulen, som gör manövrerandet, framförallt i butiker där utrymmet ju som bekant är ganska begränsat mellan butikshyllorna, väldigt mycket smidigare än med de traditionella barnvagnarna med ett fast hjul i varje hörn på vagnen. Där föraren måste använda sin egen vikt för att trycka ner handtaget på vagnen för att lyfta framhjulen för att komma runt hörn...eller ens svänga. Själv kryssar man smidigt mellan hyllorna med en hand på vagnen... :-) Och detsamma gäller ju ute på gatan, även om det inte är lika påtagligt där.

Mindre bra? Skulle önska mig nån form av krokar eller "stopp" på handtaget som hindrar skötväskan från att röra sig när man åker, så den kunde hänga på en fast plats liksom. Går nog att fixa på nått sätt, har inte hunnit klura så mycket på det än bara. Saknar även reflexer på alla sidor av vagnen, nu finns det bara på sidorna, men fram och bak hade inte skadat heller tycker jag, men det är ju en lätt match att åtgärda själv.

Det får avrunda de första intrycken av vagnen, jag återkommer med fler upptäckter framöver. Det mest intressanta blir att se hur den klarar av snö, is, slask och modd med allt vad det innebär.

Dagen D.

Torsdag: 41+3. Jag vaknade till av att K klev ur sängen. Hon har ju sprungit en del del på toaletten den senaste tiden, inte riktigt en gång i kvarten som hon själv säger, men inte långt undan trångt därinne såhär mot mitten av vecka 41. Dessutom har hon varit upp ett par mornar och andats bort värkar. Så jag vände mig om och somnade in igen.
Klockan sju (ungefär en timme senare) blev jag väckt Du måste nog komma upp, det är inte långt emellan nu. Så jag klev upp och och vi började ta tid på värkarna medan K jobbade på med djupandningen för att parera smärtan. Värkarna på cirka en minut och 3-4 minuter paus. Därmed dags att ta kontakt med förlossningen på Danderyd (vilket man ska göra då man har 3 eller fler värkar inom 10 min, eller om vattnet går då förstås) vilket vi gör och de föreslår att vi tar det lugnt och stannar hemma så länge vi själva tycker det känns bra, risken är ju att man får vända hem igen om man inte öppnat upp sig tillräckligt på undersökningen som görs när man kommer dit.

Ks värkar är ganska kraftiga nu och hon jobbar på fokuserat med djupandningen och jag hjälper till genom att massera hennes ländrygg med tummarna och håller lite koll på värkarna och pausernas längd. K drar sig för att sätta sig i bilen men när klockan närmar sig nio och värkarna ökat i längd och intensitet bestämmer vi oss att det är dags. Inombords börjar jag undra hur det här ska gå om detta bara är början på värkarbetet och hur många timmar K kommer klara av sådan smärta, för nu verkar hon verkligen ha ont.

Det tar ungefär en kvart att köra dit och K är oerhört fokuserad hela vägen och vi byter knappt ett ord under hela färden, på väg fram mot förlossningsmottagningen får jag order att stanna bilen och K går ut och ställer sig mot bilen för att andas bort den kraftigaste värken så här långt. K går sedan in och jag letar rätt på en parkeringsplats. Sedan följer den troligtvis längsta 300 meters promenaden i mitt liv.

Väl tillbaka vid ingången hittar jag K innanför dörrarna framåtlutad med pannan mot underarmarna lutad mot en vägg, jag sätter ner väskorna och trycker in tummarna i hennes ryggslut för att hjälpa till att komma igenom värken. Sedan tar vi hissen upp till vår aviserade våning och möts av barnmorskan Inger som visar oss in på ett undersökningsrum, vi jobbar igenom ytterligare en värk och sen undersöker Inger K och jag håller tummarna för att vi ska slippa åka hemåt igen. 9:40 (enligt journalen) Inger kopplar på CTG'n och konstaterar en stadig och fin puls på ca 120 för September, och sen kommer något av ett chockbesked; K är öppen 10 cm...det är dags att föda. :-D
Ungefär en minut senare går vattnet för K där hon sitter på britsen efter undersökningen. Då ska vi gå över till förlossningenssalen, säger Inger. GÅ...det går INTE säger K bestämt, jag har alldeles för ont (och värkarna är riktigt täta nu). Inger går för att leta på vår barnmorska (som tydligen inte var hon då) och nämner nått om en rullstol, medan dörren stängs bakom henne börjar Ks värk att avta och jag hjälper henne upp och vi går ut, jag ropar efter Inger och frågar vilket rum vi skulle till och en något överraskad Inger svarar och pekar. Väl inne på rummet kliver K upp på knä på förlossningssängen som står framme och lutar sig över ryggstödet och andas sig igenom värkarna medans jag masserar hennes ryggslut och peppar henne inför vad som komma skall. Vår barnmorska Linda och undersköterskan Sofia kommer in och hälsar och bekräftar det som de läst i Ks födelsplan, att hon vill föda upprätt, utan smärtstillande etc. Linda försöker hitta Septembers puls med CTG'n men lyckas in hitta det, gissningsvis p.g.a. att han sjunkit ner ytterligare nu när vattnet gått. Av nån anledning blev jag inte speciellt orolig trots att hon inte hittade nått hjärtljud, lite konsigt när man ser tillbaka på det, men det var nog för att jag bara minuterna innan sett pulsen ticka på så fint i undersökningsrummet. Barnmorskan berättar att detta händer ibland och att hon tycker vi ska sätta en elektrod på Septembers huvud för att ha koll på honom den vägen, så så blir det.

K krystar på och andas fortfarande djupandning men hon får väldigt ont i ryggen efter varje värk, jag masserar och stryker henne, vi provar en värmekudde, hon får en saccosäck mellan sig och sängen men inget får bort smärtan från ryggen. Vi får rapport att man nu kan se toppen på huvudet, men nu börjar ryggsmärtan bli riktigt påfrestande för K. Barnmorskan föreslår att vi ska prova en annan ställning, liggande på sidan för att avlasta ryggen, men K tror inte på den idén och får istället förslaget att prova att sitta på en födselspall (eller vad det nu kan heta) och det tror K mer på så det testar vi.

Jag får sitta i en fåtölj bakom K och hon lutar sig bakåt mellan mina ben, jag gillade verkligen den ställningen då jag kände mig klart mer delaktig och kom så mycket närmare K vilket gjorde det enklare att peppa henne och stödja henne kände jag. Väl på pallen går det hela rätt så fort, några rejäla krystningar och huvudet börjar stanna kvar lite längre ut (K får sträcka ut handen och "hälsar" lite på honom) och ett par värkar till och så ser vi hur barnmorskan Linda vrider ut huvudet och ber om en sista krystning...och vips så är han ute. Känslan är inte helt lätt att beskriva såklart...mängder av känslor väller in över en, lycka, stolthet, överraskning, framgång... Jag grät inte, vilket jag nog trodde att jag skulle göra (jag har vanligtvis inte så långt till tårar...extreme home makeover anyone?) men inte denna gången. Vår son skrek till efter ett par sekunder, han torkades av och fick sedan landa på Ks bröst och jag blir ombed att klippa navelsträngen, vilket slutar i ett blodregn över oss alla...så kan det gå. Vi sitter kvar en liten stund och suger åt oss av ögonblicket innan det är dags att flytta tillbaka till sängen för en undersökning av K och arbetet med efterbörden, här var jag inte delaktig alls utan fick hedersuppdraget att få hålla vår son. men det gick fint och K fick beröm för hur bra hennes livmoder drog ihop sig.

Vår son föddes 10.52, knappt fem timmar efter att värkarna satte igång, och mindre än 1,5 timme efter att vi kom till förlossningen. Jag hade aldrig ens vågat drömma om att det skulle kunna gå så snabbt och smidigt. Att sedan K uppträdde som hon aldrig gjort annat gjorde verkligen det här till en fantastiskt upplevelse. Är väldigt glad att vi förberedde oss så noga i förväg, kändes verkligen som vi hade bra verktyg att ta till och som vi kände oss trygga med när det väl var dags.

Ett supertack till alla fina anställda på Danderyds sjukhus förlossning våning 6 och avdelning 16 (där vi sedan bodde i 2 dagar) som tog så väl hand om oss under de dagar vi var där, man blir sjukt stolt över svensk sjukvård efter en sån här upplevelse.